Ännu en ljuv stund...

För mig själv... Eller nästan iaf. Det är då bara jag som är vaken. ;) Passar på att lyssna på lite ljuva toner på hög volym i lurarna. Stora tjejen har sovit sen en timma tillbaka och lillefisen ligger här bredvid i sittern och snooosar så gott.

Måste se till att köpa mig en ordentlig babyvakt känner jag. Det vi skulle använda verkar batterierna vara helt slut i. Den varnar iaf HELA tiden för det.

Vågar inte lägga henne hennes säng på dagtid än. Man hör verkligen inte ut om hon vaknar. Eller jo, om hon får jobba upp ett riktigt skrik så. Men det vill man såklart undvika... Trevligare att ta upp henne innan hon blir arg. ;)

Här flyter allt på som vanligt. Fortfarande lugnt med Elise. Äter och sover. Men börjar så smått vara vaken lite längre stunder. Trevligt att äntligen få umgås med henne, inte bara vara "mjölkcentral". Haha! Tror även att jag lyckades få mig ett första smile idag. Om det var medvetet eller ej kan jag inte riktigt avgöra. Men, skulle gissa på att hon snart smilar och "pratar" på allvar med oss.

Nu är det andra veckan med seriös inriktning på en blöjfri Nea. Går faktiskt fortfarande väldigt bra. Förvånar mig väldigt att hon varje natt sovit helt torr. Vi har fått lov att påminna henne om toabesöken fram till någon dag sen. Gick inget vidare med att låta henne känna själv när det var dags.

Men nu i flera dagar har hon faktiskt spontant gått och gjort sitt. Så det är framsteg! =)

Ska ge det någon vecka till innan vi även ska försöka fixa att vara blöjfri även på dagis. Vill nog att hon ska känna av det mer innan. Det är då inte lätt för personalen på dagis att hinna påminna alla nästan blöjfria barn att gå på toa. Och inte lätt för barnen att komma ihåg nödigheten i allt lek och stoj.

Nu närmar sig även ännu ett härligt datum! På söndag får vi "fira" våra 5 år tillsammans! Hela 5 år av underbar lycka och kärlek. Men även med inslag av sorg, missförstånd och katastrof.. Men det hör det hela till. =)

Kan nog säga att det finns nog INGEN som känner mig så bra som min Daniel. Och jag är väldigt säker på att även han känner detsamma.

Vår väg har vart lång, slingrig och även delad. Men nu är vi närmare varandra än någonsin!

Näe, nu svamlar jag igen...

Dagarna bara går...

Ja, dagarna flyger verkligen förbi. Känns fortfarande som om jag någonstans sitter och väntar på att allt ska bli jobbigt med två barn. Men nej, fortfarande njuter jag bara.

Allt känns bara så lugnt och stressfritt just nu. Inte ens Neas trots stör mig.

Vet att jag långt in i graviditeten inte tänkte så mycket på att det skulle bli jobbigare med två barn... Men tanken slog mig en dag då jag som vanligt fastnade för en tråd på Familjeliv om omställningen mellan 1-2-3 st barn. ALLA som skrev i den tråden tyckte att omställningen från 1 till 2 barn var värre än 2-3. Måste erkänna att jag då fick mig en klump i magen och undrade faktiskt lite vad jag hade gett mig in på...

Men, men... Vad har jag för erfarenhet av det egenligen efter dryga 2 veckor?? Kanske kommer, eller inte kommer. Tar en dag i taget och njuter!

Trodde även att jag skulle nöja mig med mina 2 fina barn. Men jag tror inte att det kommer bli så... ;) Kände redan uppe på BB lite sorg eller vad man ska kalla det... Lite sorg över att det kanske var min sista baby jag höll i mina armar.

Vädrade även mina tankar med gubben som faktiskt helt otippat faktiskt höll med. MEN, vi är båda överens om att det kommer dröja några år. Troligen mer än vad vi väntade mellan våra första.

Men vi får se vad framtiden bjuder på. Här ska iaf fortsättas med att njuta av allt vi har idag!

Annars så har nu vardagen åter kommit. Daniel gick nu ikväll tillbaka till jobbet efter sin pappaledighet. Väldigt trist, men går ju inte att vara hemma i all evighet.

Har även denna vecka startat på allvar med Neas väg mot blöjfrihet. Har faktiskt inte känt någon direkt panik att hon ska vara blöjfri vid en viss ålder. Utan mer väntat på att hon själv ska vara redo för det. Och det är ju som sagt helt olika från barn till barn.

Fast, jag har då svurit för mig själv över hennes käre morfar som gett henne pikar hela tiden om att det är dags. Grr! Det är då inte hans eller någon annans sak att säga!

Tidigare har hon ju som sagt inte velat bjuda till alls för att få det att funka. Men nu... Nu är det dags! Och det har hittills gått bättre än jag trott de skulle gå. =)

Återstår att se hur det går...

Sitter just nu och lyssnar på lite ljuva toner i väntan på att lillpysen ska vakna. Känns lite meningslöst att hoppa i säng när det snart är dags för mat iaf.

Ja, jag får fortfarande sova om nätterna. =) Bättre nu också när förkylningen verkligen börjar avta. Matning oftast bara en gång på natten, sen tidigt på morgonen. Men då är det väl oftast ingen mening att somna om igen. Är vi lediga, så kommer Nea in när hon vaknat. Så myser vi med lite barnprogram i sängen innan vi går upp... Lyxigt!

"Liis-lillskjutt" - Kallade Linnéa sin syster idag. Bara sådär... =)

10-09-26

Det magiska datumet är äntligen förbi. Den 26 september valde vår lilla Elise att komma till världen. En flicka som när det väl var dags hade väldigt bråttom ut. Vikten var 3540g och 49cm lång.

Tänkte att jag skulle försöka skriva ner hur fröken kom till världen... Det jag fortfarande minns av det hela. Haha!

På lördagen började jag märka av lite tecken på att det kanske närmade sig slutet. Den sk proppen började lossna under eftermiddagen/kvällen. Ja, den lossnade nog mer och mer enda fram till det var dags.

På lördagskvällen dök det även upp lite förvärkar men oregelbundna och kom mest när jag ansträngde mig. Så jag tänkte väl inte så mycket mer på det... Natten gick och jag sov helt utan några känningar.

På söndagen startade dagen runt 8-8.30. Gick upp och åt lite frukost med Nea, gubben tog sig lite sovmorgon. Efter frukosten, alltså närmare 9 tiden. Började jag känna av lite värkar igen. Det tog en stund, men märkte ganska snart att de började komma mer och mer regelbundet.

Gick omkring en stund innan jag bestämde mig för att jag behöver lite avlastning med den stora damen, väckte gubben.

Satte mig vid runt 9.30 tiden och började klocka värkarna, som ännu inte var så allvarliga tyckte jag. Men oj, såg redan då att de faktiskt kom med mellan 5-6 min. Och även ibland en och annan med bara 1 min mellan.

Förvarnade barnvakten att han (Min bror) kanske skulle behöva komma. Men trodde att det skulle dröja. Var fortfarande inställd på att det var falskt alarm.

En stund senare började det faktiskt göra allt mer ont och behövde börja andas mig igenom värkarna. Men trodde ändå det skulle dröja.

Till sist bestämmer jag mig för att ringa in och höra vad förlossningen hade att säga. De sa att det lät som att det var på G och att jag var välkommen in när jag kände att jag inte orkade mer. Bestämmer mig en stund senare för att jag behöver in på kontroll och kanske lite hjälp med smärtan.

Barnvakten kallas hit och värkarna tar fart. Plockar fram allt jag skulle ha med mig och gör mig redo för att åka. Trodde aldrig min bror skulle dyka upp. Haha!

Nu gör det så ont att det är svårt att stå still genom värkarna... Och det känns som de kommer med ca 2-3 min mellan varje.

Bror dyker upp och vi åker iväg. Hann faktiskt lämna in några lånade filmer på vägen in. Tokigt jag vet. Men som sagt, trodde inte det var så bråttom då.

Gubben släpper av mig vid entren och vi bestämmer att vi möts uppe på förlossningen. Han skulle bara parkera bilen.

Jag går med bestämda steg genom entren, rätt igenom och upp på förlossningen. Hade värkar väldigt ofta men ville bara upp. Så jag stanna inte hur ont de än gjorde.

Ringer på dörren vid 12.40 och möts av en BM och jag känner bara lättnad över att äntligen vara där. In på kontrollrummet och får lämna urinprov. Det var svårt, hade värkar säkert 2 ggr inne på toa. Och sen en direkt när jag kommer ut. BM frågade nått om de kommer ofta nu. Jag svarade att jag även hade två värkar inne på toa. (Gubben dök upp när jag var på toa).

Upp på sängen för mer kontroll. Fick chockbeskedet att jag var öppen 8-9cm! "REDAN?!" Var min första tanke. Tur då att barnvakten dök upp när han gjorde. För detta kunde allt ha slutat med barn hemma.

Bytte om och fick åka rullstol in på rummet. Fick min lustgas och känner redan då att jag sjunker in i min egna lilla värld. Hör inte och förstår inte vad alla säger alla gånger. Nu gällde full focus kände jag.

Går omkring med min mask ett tag och försöker svara på frågorna som ställs lite då och då. Om hur jag gjorde sist, vad jag ville nu mm.

Konstigt nog så försvann mina tankar om hjälp mot smärtan. Räckte faktiskt gott och väl med min mask.

Till sist känner jag att jag behöver lägga mig ner, tur det. Annars hade jag nog fött stående på golvet. Ligger en stund och känner till sist att jag vill krysta, så jag gör det. Hör någonstans att någon säger att de kommer ta hål på hinnan vid nästa värk.

Vattnet tas och då tar det fart. Tog nog inte lång stund innan hon var ute. Det kan det omöjligen ha gjort.

13.40 tittar lilla Elise ut!

Jag klarade mig helt utan sprickor och klipp. Någon sträckning, men inget som behövde behandlas. Denna förlossning tyckte jag gick otroligt fort. Då den riktiga starten är runt 9 på morgonen så tog det ca 4 timmar och 40 min från start till slut.

Viss skillnad från min sega förlossning med Nea som från start till slut tog runt 57 timmar.

Upplever inte att min snabba förlossning var jobbig. Jamenar, det ska ju göra ont. Vart bara så överraskad på hur fort det vart så intensivt.

Men tycker ändå inte att det gjorde LIKA ont denna gång.

Ja, nu kommer jag inte på mer att skriva. Undrar någon nått är det bara att fråga.

Hej, hej!