En tänkare.
Ja, jag finner väldigt ofta mig själv fast i mina egna tankar, funderingar och drömmar.
Igår handlade det om att just kanske ta tag i att skriva lite mer här i bloggen igen. Känns faktiskt väldigt skönt ibland att få ur sig saker... Även om ingen läser... Eller ja, det kvittar iof om någon läser eller inte.
Jag tänkte mycket på en fråga som igår ställdes i en grupp på FB. Frågan var något i stil med "Snackar du skit om personer du inte gillar?".
Jag tänker och tänker och kan inte påstå att jag gör det. Men sen är det ju det här med att alla har olika uppfattning om vad just skitsnack är.
Jag kan tycka att det inte är skitsnack om man pratar om något som kommer direkt från källan tex egna ord, handlingar eller något så enkelt som statusuppdateringar på FB. Det är enl mig bara en diskussion om något man har en åsikt om eller vill höra vad någon annan tycker.
Så vad är skitsnack för mig då? Jo, skitsnack för mig är när man pratar och för vidare lösa rykten som man hört och inte alls vet sanningen i det hela. Och sånt sysslar inte jag med... Inte medvetet iaf...
Sen när jag ändå var in och funderade på allt detta så kom jag in på det här att vissa ibland kan häva ur sig "du snackar skit om mig" eller "Haha! H*n kan inte släppa det där efter si och så många år".
Sen när jag ändå var in och funderade på allt detta så kom jag in på det här att vissa ibland kan häva ur sig "du snackar skit om mig" eller "Haha! H*n kan inte släppa det där efter si och så många år".
Jag vet inte hur många gånger jag kan säga detta om hur lite jag egentligen bryr mig om andra människor... Faktiskt! Jag läste en väns blogg för ett bra tag sen och hon beskrev sig själv och kände så igen mig själv lite i det hela. Så även jag säger, det är skrämmande hur man kan vara så känslokall ibland.
Ja, jag har vänner som jag trivs med och helst inte vill leva utan... Jag har också vänner som försvunnit och tagit avstånd med div anledningar. Och ja, jag säger inte saker smidigt och kanske saknar social kompetens eller vad man ska säga... Men jag säger näst intill alltid vad jag tycker och tänker... Avskyr själv när människor bara står och håller med för "husfridens" skull. Men jag har upplevt att väldigt många har svårt för det här. Vänner ska alltid hålla med, vänner ska alltid tycka som du osv. Det tycker jag verkligen inte. Då kan jag lika gärna fortsätta prata med mig själv. Jag vill omge mig av andra värderingar och åsikter. Men också med personer som faktiskt inser att jag också har mina egna tankar, tycken och åsikter. Att jag inte alltid behöver tycka som du, behöver inte gilla det du gillar och behöver heller inte alltid gilla det du gör eller hur du gör detta.
Men något jag inte förstår... Om man inte vill vara vän med mig eller någon annan för den delen heller. Varför ska så många avsluta en vänskap med att slänga en "hundbajs" i ansiktet innan man går?
Men där har vi det igen... Jag kan verkligen inte säga det för få gånger... Jag bryr mig verkligen inte om någons åsikter om mig. Och jag bryr mig inte nämnvärt om folk som inte kan säga "nej, vi passar inte för varandra längre". Det är fullt OK att även "göra slut" med en vän.
Vet att flera i min närhet bryr sig på tok för mycket om just detta med att folk pratar och sprider rykten. Själv kan jag verkligen inte förstå varför man bryr sig så mycket... Då jag själv bara rycker på axlarna, vänder klacken och går... Man kan verkligen inte ligga alla till lags.
Ja, jag är känslokall... Så är det bara. Ni som är mig nära om hjärtat vet om det... Och ni andra, ja. Saknar er inte...
Ja just ja... Sen var de det här med att älta som folk kan tycka. Att man efter en tid "drar upp" saker ser inte jag som att älta. Livet är ju ständigt i förändring och lika så är en själv.
Att "dra upp" något från förr ser jag bara om en återblick i det som var. Kanske ge chansen genom att vädra sina tankar och se en möjlighet till att omvärdera det som hänt. Är det värt att laga/lösa?
Så det så...
